Upptäcktsverket - Vikingarnas tideräkning

URL original d'aquesta pàgina: http://www.tidsdokument.org/vikingatid/berattelser.html

	Torre och Gói i de isländska källorna av Britt-Mari Näsström I två berättelser i Flateyjarbok, en isländsk handskrift från ungefär 1390, berättas om Torre och Góe i mytisk form. Berättelserna skildrar hur Fornjotr, som var kung över lapparna och kvänerna, höll vinterblot varje år. Detta kallades Torrablot och därför fick den följande månaden namnet Torre. En gång försvann hans dotter Gói vid detta blot. Detta gav namn till nästa månad. När denna månad gått ställde Fornjotr till ett nytt blot för att få reda på var dottern befann sig. Torres båda söner Norr och Gorr sökte efter Gói och till slut återfanns hon hos jätten Rolf i Berget på Hedemarken. Mycket i denna korta mytiska berättelse tyder på att det handlar om fruktbarhetsgudomligheter. En variant på denna myt finns i en isländsk folksaga, där Torre och Góa framställs som husbonde och husmoder med barnen Einmadur och Harpa, som är den tredje och fjärde månaden i den isländska kalendern. I början av Torremånad skulle bönderna välkomna Torre och bjuda in honom i gården. De skulle vara uppe först av alla, gå ut i bara skjortan och med ena benet i byxan springa runt huset och bjuda in Torre. Sedan skulle man hålla gästabud och på så sätt fagna Torra. Enligt Jón Árnason som nedtecknat isländska folksagor kallas denna dag fortfarande Torrablot.
	Det fanns en motsvarande rit för kvinnorna under Gói månad. De skulle vara uppe först av alla och halvklädda bjuda Góa till gårds med en formel som lyder: "Välkommen vare du Góa min och gå du in i gården! Var inte ute i vinden vårlånga dagen!" Vid nästa månadsskifte skulle de unga männen hälsa Einmanuði och sedan var det unga kvinnornas tur att följande månad hälsa Harpa. I svensk folklivsforskning känner man till liknande föreställningar, som "februari är kvinnornas månad, då skall de regera, mars däremot är mannens månad". Man har ibland sammanställt dessa upptåg i byarna kring månadsskiftet med hälsandet av nymånen. Deltagarnas halvklädda tillstånd är en markering av ett liminellt tillstånd och därmed torde växlingen mellan månaderna tagit form av en övergångsrit. Gästabudet tyder på att man uppfattar situationen som kritisk, något som ofta markeras med mat och dryck i stora proportioner. Man stärkte sig på så sätt mot de onda krafterna.
	Myten om Gois försvinnande och hennes brorsöners sökande efter henne har i allmänhet tolkats som en vandringssägen. Det finns en situation i inledningen till Hervararsagan som kunde göra motivet litet originellare. Där berättas om kung Alf i Alfheim, som har en dotter Alfhild, fagrare än alla andra. En natt vid disablotet när hon ensam färgade hargen röd med offerblod, rövas hon bort av jätten Starkad Åledräng, ett monster med åtta armar. Tor som har ett gott öga till den väna Alfhild, dödar jätten och för Alfhild tillbaka hem. Hon är dock havande och föder en son, till Tors stora förargelse. Alfhild liksom Alfhem finns omnämnda i myten om Gois försvinnande. Berättelsen om Alfhild speglar ett annat mytmotiv, nämligen det att gudinnorna, och i synnerhet Freyja, rövades bort av jättar. Det tillkom Tor att beskydda dessa mot jättarna med sin hammare. Även om jättarna inte enbart är personifikationer av vinter, kyla och sterilitet, kan man inte komma ifrån att de har aspekter av klimatet när det är som obehagligast. Detta speglas inte minst i deras namn som Jökul, Drífa och Snör. Freyja och de övriga gudinnorna är å sin sida bärare av en fruktbarhetsaspekt som utmärker vårmånaderna.
	Kopplingen mellan månaden Gói och fruktbarhet framgår också av andra riter kring vad som i Norge kallades Gjønyet: "Under mjölkning vid gjø mjölkar man den bästa kon först, går sedan ut med mjölkspannen och låter månen skina på mjölken, i det man säger: Här ser du mjölken min , gjø, ge mig styrka och föda". Man hälsar alltså den nya månen. I andra uppteckningar finns varianten att solsken skall skina på mjölkkärlen. Gjøs fruktbarhetsaspekt avspeglas också i denna formel: Gud välsigne gjø Då grisar min so Då kalvar min ko Då lever vi alltid så väl I Västergötland förekommer en fräkenväxt (Equisetum hiemale) som bär det lokala namnet gói-beytill. Den växer på vintern och sticker upp genom snön, och kan tolkas som en fallos, vilket är vad ordet beytill betyder. Sammankopplat med gói betonas fruktbarhetsaspekten ännu mer. <<tillbaka
	Upptäcktsverket är en del av det nationella millennieprojektet Tidsdokumentet, som genomförs av Chalmers tekniska högskola på uppdrag av Millenniekommittén. Upptäcktsverket är utformat för Netscape 4.06 och högre resp. Internet Explorer 4 och högre. ©1999 Tidsdokumentet, Chalmers tekniska högskola Kontakt: info@tidsdokument.org Senast ändrad Thursday, February 24, 2000.